I hans spår
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

I hans spår

Till min mans begravning hade hans chef förberett ett tal. Vackra ord om hans potential inom poliskåren. Ord om att han precis hade fått sitt drömjobb. För så var det. Han var lärare i grunden, vi träffades på Lärarhögskolan. Men han hade en dröm, sedan många år, om att bli polis. Så när jag väntade vårt andra barn påbörjade han sina studier vid Polishögskolan.   

Han passade givetvis som handen i handsken i sitt nya yrke. Med sin pedagogiska grund och sin starka sociala förmåga älskades han direkt av alla. Och med sin dubbla profession såg han möjligheten att förverkliga ännu en dröm; att förbättra världen för de mest utsatta barnen. De barn som tog sig osynliga genom sin barndom.   

Den drömmen nämnde chefen i sitt tal. Hon visste att han brann för de barn som utsattes för övergrepp, som led av svåra livssituationer, som levde med missbrukande föräldrar eller som upplevde misshandel. Jag har sett hans planer på pränt, vet hur han tänkte och hur han hade velat ägna sitt yrkesverksamma liv åt att förverkliga sina drömmar. Med den vetskapen blir hans död än mer smärtsam och oförståelig. Så onödigt att en man som ville så mycket gott, och som dessutom hade funnit vägarna att nå dit, aldrig gavs chansen.   

Och med vetskapen om hur hans visioner såg ut, blir mitt eget mål, att förbättra världen för barn som är anhöriga till svårt sjuka föräldrar, än viktigare. Jag är inte polis, jag kan inga vägar inom det polisiära och rättsliga arbetet men jag kan barn. Jag har pedagogisk kompetens och jag vet vad barn som genomlever svåra, otäcka och skrämmande situationer behöver. Och jag har sett  platser i vårt samhälle där ingen beredskap finns. Platser där barn dagligen tar sig osynliga fram.   

Jag kan inte förändra hela världen, vilket min man säkert hade kunnat om han hade fått chansen, men jag kan göra skillnad. Jag kan hitta de rätta vägarna för att förändra bemötandet av barn som är anhöriga. Bidra till en större förståelse för hur barn fungerar. Att de behöver få känna delaktighet. Jag kan sätta ord på hur det känns att stå där i en sjukhussal och känna sig liten och utsatt. Jag kan beskriva hur det känns att mista den som betyder allra mest. Och jag kan kräva barnens rätt; att inget barn ska behöva gå osynligt igenom sin barndom.  

0 kommentarer på I hans spår:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint