I drömmen
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

I drömmen

Jag såg en av mina favoritfilmer med barnen häromdagen: Hook från 1991 med Dustin Hoffman som Kapten Krok, Robin Williams som Peter Pan och Julia Roberts som Tingeling. Lilla Tingeling är olyckligt förälskad i Peter Pan och när hon inser att det är en omöjlig kärlek säger hon: 

"Du vet den där stunden precis mellan vakenhet och sömn, precis innan man vaknar, där väntar jag på dig. Där ska jag alltid älska dig.” 

I morse, precis så där i gryningen, strax innan jag vaknade, drömde jag om min man. Äntligen. Jag har så många gånger önskat att jag ska få göra det. Önskat att få den där lilla känslan av närhet, kontakt. Förnimma honom om så bara för ett kort ögonblick i drömmen. 

I drömmen befann jag mig i London. Jag var i tunnelbanan och var hemskt försenad. Hittade inte rätt tunnelbanelinje utan sprang mellan perrongerna och försökte hitta rätt skyltar. Stressen blev starkare och starkare, jag irrade runt och återvände ständigt till samma felaktiga perrong. Skyltarna gick inte att tyda och ingen förstod vad jag sa. 

Då blev plötsligt allting stilla och omgivningen blev suddig. Mitt framför mig stod min man och log. Hans ansikte var helt nära och jag lutade mig mot honom, snuddade vid hans kind och kände klart hans doft. Endast någon sekund hade jag honom så nära och jag vaknade abrupt med några ord klingande inom mig: 

”Jag klarar mig inte utan dig.” 

I vaket tillstånd vet jag ju att jag klarar mig utan honom. Både i London och i min stilla by här på landet. Både i föräldraskapet och i min ensamhet. Det är lite mer av en kamp bara. Mer som vilar just på mina axlar. Oavsett om det gäller skyltar, tågperronger eller större frågor i livet, så måste jag klara det på egen hand. Och ibland blir det övermäktigt. Inte som jag erkänner för mig själv men mitt undermedvetna känner tydligen till det.

Att förrnimma hans doft, ana hur hans kind känns mot min och se rakt in i det där leendet igen, det var fantastiskt. Där i gryningen fick jag kraft ifrån drömmens värld. Och där, i stunden mellan vakenhet och sömn, där ska vi alltid älska varandra.  

1 kommentar på I drömmen:

Kommentarer RSS
Annika on den 19 juli 2012 05:57
Jag får gåshud och tårarna trillar när jag läser det vackra du förnimmat.
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint