Den livsviktiga leken
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Den livsviktiga leken

Om en liten stund är jag på väg till Lekterapin på Astrid Lindgrens Barnsjukhus för att förläsa där. Jag har förberett min historia, skrivit ner det jag vill säga och känner mig lite nervös för hur de ska ta emot det. Jag riktar ganska starkt kritik mot det faktum att mina barn inte fick ta del i någon lekterapi alls, under den tid då de vistades vid sin sjuka pappas sida. Han behandlades på andra sidan gatan, på Radiumhemmet, och idag kan det göra mig så arg att det fanns så mycket kunskap, resurser och lekförutsättningar, så nära. Men att mina barn aldrig fick chans att ta del av det. Att det idag finns andra små barn som står rädda vid sin sjuka förälders sida och som skulle behöva få leka ur sig sina upplevelser, men som ändå inte tillåts göra det inom sjukhusets ramar.

Mina barn fick sent om sider en inbjudan till Lekterapin, efter att jag tagit kontakt med personalen där och öppnat upp för ett eventuellt samarbete. Så jag tog med mig båda barnen dit i fredags. Jag tog ett djupt andetag när vi klev över tröskeln till Karolinskas huvudentré och jag kände mig stärkt av att se barnens reaktioner. De skrattade och sprang ut i parken dit vi brukade ta med deras pappa i rullstol, för tre år sedan. De mindes genast sina gömställen och startade direkt samma lek som de brukade leka då. Vi bar med oss en picknickkorg med nygräddade pannkakor, vattenmelon och festisar och vi njöt av stunden. De berättade om detaljer som de kom ihåg från sjukhuset och vi gick en liten upptäcktsfärd genom korridorerna.

Sen fick vi en timme av lek och pyssel i Lekterapins lokaler, tillsammans med en fantastisk lekterapeut. Barnen älskade det. De utforskade alla skrymslen och lekte, spelade och målade. Stunden avslutades med att de båda fick varsin "sjukhuspåse" med engångsmaterial som plåster, plasthandskar, sprutor, munskydd och provrör.

Dessa sjukhuspåsar lektes det sedan med hela helgen. Jag var patient och min 7-åriga dotter var allmänläkare. Hon tog blodprov, kontrollerade min syn och lade bandage om min brutna hand. Min 9-årige son var kirurg. Han röntgade min kropp och opererade bort den giftiga klumpen som han fann. Han sydde igen mig noggrant och resonerade efteråt med allmänläkaren om att jag dessvärre hade fått cancer. Men så uppfann de en medicin som botar all sjukdom, i sann Astrid Lindgren-anda, så jag blev frisk igen.

Jag har så tydligt med egna ögon sett vilken betydelse leken har för bearbetning av otäcka och svåra upplevelser. Det skulle inte vara konstigt om mina barn hade utvecklat en rädsla för sjukhus, efter allt de gått igenom. Men istället har vi tillsammans bearbetat allt så nu kan vi skratta och busa vid det sjukhus där vi upplevde det allra svåraste. Min dotter säger till och med att hon vill bli doktor när hon blir stor. 

Så med säkra steg och med tydlig stämma fortsätter jag mitt arbete för barns rätt att få leka. Deras rätt att få känna delaktighet och få det stöd som lagen säger. För jag vet att alla har att vinna på det.

2 kommentarer på Den livsviktiga leken:

Kommentarer RSS
Lisa M on den 22 juli 2012 07:49
Hej! Jag tänkte bara så här säga att jag upptäckte och börjar följa din blogg idag. Jag är förlovad med din kompis Alexander W. men vi har tyvärr inte lyckats träffas än. Hoppas vi gör det en dag. Min pappa dog i leukemi 40 år gammal när jag var nyss fyllda 9år. Min syster var 12. Lyssnade på ditt sommarprogram förra sommaren när vi var på Gotland och grät mycket för er sorg, min sorg och samtidigt tacksamhet för det jag än så länge har. Stor kram och tack för att du delar med dig så mycket.
Svara på kommentar
 
Monika on den 29 juli 2012 13:35
Tack snälla Lisa för dina ord! Då vet du lite av vad mina barn går igenom, det visste inte jag. Stor kram till dig! Jag hoppas verkligen att vi ses snart! Säg åt Alex att styra upp något!:)

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint