En stor familj
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

En stor familj

När barnen var små arbetade jag som dagmamma i vårt hem. Istället för att söka förskoleplats till mina egna barnen och själv arbeta som förskollärare med barn i samma ålder någon annanstans, valde jag att starta min egen firma. Jag älskade det. Jag kunde arbeta med en liten barngrupp, själv lägga upp mål för verksamheten och fick förmånen att följa varje barns utveckling på riktigt nära håll. Tiden hemma i denna lilla barngrupp gav mina egna barn en grundtrygghet som jag tror har varit oerhört värdefull i deras händelserika liv.

För att behålla vår vardag när cancern slog sig in i vår familj fortsatte jag att arbeta. Jag arbetade heltid under hela min mans sjukdomstid. Inte bara för barnens skull, utan för att både jag och min man skulle få ha en vardag med alla sina rutiner att hålla oss kvar i. Trots att skräcken inför vad som kunde hända ställde oss som framför ett stup. Tack vare det livliga, busiga, virvlet av barn i vårt hus, kunde vi lära oss att leva i nuet. Varje morgon fick vi vakna invid våra barn, vi fick höra deras skratt genom hela dagen och kunde stärkas av att få se deras lek. 

Men mitt i all kärlek och barnlek så var jag en egenföretagare med ansvar. När min man blev allt sämre insåg jag att det fanns en gräns för vad jag skulle orka. Sommaren närmade sig och jag visste att de familjer som hade sina barn hos mig behövde få ett svar på om jag skulle fortsätta arbeta nästa termin. Jag minns den dagen då jag tog mitt beslut. Att min man skulle dö, det förstod jag, men ingen läkare kunde säga hur lång tid han hade kvar. Men den där dagen i maj tog jag steget att säga upp min verksamhet och ge all min tid åt att finnas vid hans sida.

Jag vet att det var varmt den dagen. Solen sken och jag gick ut i parken invid Radiumhemmet för att ringa till de familjer som hade sin barnomsorg hos mig. Det doftade starkt från syrener, kastanjeträden blommade och jag minns att jag tänkte att det var studenttider. Så paradoxalt, att stå vid sjukhuset där min make låg inför döden och tänka på studentfiranden. Eller så var det en insikt om att livet kommer alltid att fortsätta, för de som får.

Jag tog djupa andetag, letade fram rätt nummer på telefonen och fokuserade på att låta professionell på rösten. Jag förklarade för varje familj hur läget var och att jag inte kunde fortsätta att vara deras dagmamma. Det var en stor sorg för mig. Jag hade så gärna velat arbeta vidare med de barnen. Det kändes som att jag svek dem och jag minns hur ont det gjorde. Jag vet att jag tänkte:
"Just nu ger jag upp ytterligare en stor bit av mig själv. Kommer det att finnas kvar någonting alls utav mig själv efter denna sommar?"

Kanske var den tanken egoistisk. Men det var min insiktsfulla sanning. Jag gav upp hela mitt jag. Han hade gjort detsamma för mig om läget varit omvänt, det vet jag. Men jag ville också tillåta mig själv att fundera på hur allt skulle bli då han var borta. Vad skulle jag arbeta med då? Var ville jag bo? Hur skulle jag kunna bli hel igen?

För trasigare än jag var efter den sommaren har jag aldrig varit. Men nu har tre år gått och jag har lappat ihop mig själv igen. Och de där barnen, mina dagbarn, och deras familjer - de har haft en stor del i det. De fanns vid min sida under de svåraste veckorna, månaderna av mitt liv. De fanns kvar när livet rasade framför mina fötter. Och de finns kvar i våra liv idag. De anar inte hur betydelsefullt det har varit för mig och mina barn. De är och förblir en del av vår familj!

0 kommentarer på En stor familj:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint