Barn förstår
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Barn förstår

"Men jag kommer ju att sakna pappa när vi går till simhallen."

Så sa min dotter i gryningen den 29:e juni 2009. Hon stod nyvaken invid sängkanten där hennes pappa låg. Jag hade precis berättat för henne att han slutade att andas för ett par timmar sedan.

Forskning säger att små barn inte förstår vad döden innebär. Att de inte kan greppa att den är oåterkallelig. Att det är ett för abstrakt begrepp för mindre barn att inse vidden av. Fast med den där första, spontana kommentaren gjorde min dotter precis det som förståsigpåare inte tror att små barn klarar av; hon tog det abstrakta och stoppade in det i ett konkret sammanhang. Hon kunde tänka sig in i en situation då hans frånvaro skulle göra som mest ont. Ett stund då hon kunde förstå att saknaden skulle vara som jobbigast.

Hon var fyra år och förstod precis lika mycket, eller lika lite, som jag. För vad i ordet död skulle jag som vuxen begripa mer av än vad hon kunde? Snarare hade hon en syn på döden som var klarare än min. Hon var inte färgad av rädsla, andras uppfattningar eller gissningar och fantasier. Hon tvingades att möta döden på riktigt nära håll och hon kunde se rakt in i den med ett barns nyfikenhet. Jag har sett henne gråta av smärta av saknad efter sin pappa och hon har visat rädsla över att även jag ska lämna henne men döden i sig har hon inte blivit rädd för. Hon har förstått att döden är en naturlig del av livet.

Att döden är oåterkallelig och att hennes pappa aldrig kan komma tillbaka förstod hon också lika mycket som jag. Eller lika lite som sagt. Jag vet att det har funnits stunder då jag har suttit vid köksbordet, blickat ut genom fönstret och förväntat mig att se honom svänga runt hörnet på vårt hus. Stunder då förnuftet har varit som bortblåst och jag för en sekund glömt bort att han är död. Jag kan fortfarande få impulsiva tankar om att vilja berätta något viktigt för honom och för ett ögonblick fundera över vilket telefonnummer jag kan nå honom på.

Så döden är och förblir ett mysterium för oss alla. Oavsett om vi är 4, 18, 34 eller 87 år då vi förlorar någon vi älskar på det djupaste djupet. Jag tackar min dotter för att hon har hjälpt mig att se på döden med den där intelligenta, magiska, hoppfulla nyfikenheten. Hon har hjälpt mig att förstå.

0 kommentarer på Barn förstår:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint