Oväsentligt
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Oväsentligt

Häromdagen sa någon till mig: 

”Monika, hur många personer frågade dig om hur du mådde under din mans sjukdomstid?” 

Under hela cancertiden kände jag alltid starkt stöd från vår familj och alla våra vänner. Från dem ställdes nog frågan ofta men det var sällan som någon inom vården såg mig. 

Jag minns en sjuksköterska som frågade mig om det. Hon arbetade vid strålningsavdelningen och var den som riktade in apparaten mot min mans rygg. Det var under den sista strålningsomgången då min man bara hade ett par veckor kvar att leva. Det var glittrande försommar utanför sjukhusets väggar, grönskan slog emot oss när vi tog oss från sjuktransportbilen och naturens pånyttfödelse liksom hånade oss. 

Sköterskan lämnade strålningsapparaturen, steg fram mot mig och såg mig i ögonen. 

”Men hur mår du?” frågade hon med bekymrad omtanke i rösten. Jag tror att hon till och med klappade mig på armen. 

Jag satt på en hård stol i väntrummet utanför och jag minns att jag satt där som i dvala. Jag hade inte sovit mer än ett par timmar på natten, jag hade svårt att äta, hade gått ned i vikt och måste ha haft tårar i ögonen. Jag minns att jag knappt förstod vad hon frågade. Så fullständigt oväsentligt det kändes att undra hur jag mådde. 

Jag själv hade trillat ned på min prioriteringslista, så långt ned att jag knappt insåg att jag var en egen person längre. De korta stunder jag hade för mig själv försökte jag resonera om hur jag skulle strukturera upp en vardag utan min man. Försöka förbereda mig på att jag skulle bli ensam. Sådana tankar tillät jag mig aldrig att ha invid hans sida. Hos honom höll jag krampaktigt kvar i hoppet. Det gjorde vi båda fram till sista andetaget. 

I våra förnuftiga tankar insåg vi att hans tid var utmätt och att läkarna inte kunde göra mer. Men hoppet letade sig ändå fram och lät oss tro på mera tid tillsammans. Barnen ville vi dock, så gott vi kunde, förbereda på att pappa inte skulle leva så länge till. Min man hade styrkan och modet att själv berätta för dem att han snart skulle dö. Jag vet inte vilka ord han använde. Han satt ensam med dem i sin säng och förklarade att inga fler mediciner fanns och att han snart skulle dö. 

Jag stod utanför rummet och tog emot vår fyraåriga dotter, när hon kom ut från samtalet. 

”Men får vi en ny pappa sen?” var hennes första reaktion. 

Jag försökte förstå vad hon menade, inte bara höra orden hon sa. Hennes fråga handlade mer om hur man kan fortsätta att leva utan en pappa. Hur det skulle kunna fungera. Precis det hade jag ju inget svar på. Hur skulle jag ens kunna fortsätta andas utan honom vid min sida? Hur skulle jag ensam kunna vara förälder? Jag höll min flicka i handen, försökte fortsätta att ta oss igenom ytterligare en dag och det var fullständigt oväsentligt hur jag mådde. Det fanns så mycket annat att undra över.

0 kommentarer på Oväsentligt:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint