Tro - hopp
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Tro - hopp

Mina barn bär fortfarande en stark vilja att få veta var deras pappa finns nu. Jag som själv inte har någon religiös tro har givit dem olika förklaringar och visat dem vad människor i världen tror händer efter döden. Jag har berättat om reinkarnation och om hur vissa tror att man återföds till det här livet men i en annan kropp. Jag har förklarat att vissa tror på en himmel där man oavsett sjukdom som man dött av får må bra och vara lycklig. Jag har visat dem Bröderna Lejonhjärta och förklarat att Nangijala var Astrid Lindgrens tro om vad som händer efter döden. 

En gång blev min dotter nästan arg på mig när hon ställde frågan om sin pappa. Jag satte nämligen direkt igång med att säga att många människor tror att…. 

”Ja ja, men var tror du att pappa är nu?!” avbröt hon mig. 

Jag som bekvämt hade hoppat in i min pedagogroll då de ställt sådana frågor och alltid noggrant och medvetet valt att svara ärligt och inte pracka på dem en tro som jag inte själv var övertygad om, tvingades nu att ställa frågan till mig själv. På riktigt. Med ens stod jag där, varken som pedagog eller trygg mamma, utan som den lilla flickan jag är inuti, lika sårbar och frågande som min dotter, och hittade inget svar på frågan. Men jag ville inte svara att jag inte vet, utan jag ville så gärna ge henne om inte en tro, så i alla fall ett hopp. 

Så jag sa att jag tror att pappa är på ett ställe där han tyckte om att vara då han levde. Kanske i sitt barndoms Finland där han var lycklig som liten pojke. Eller i vårt sommarhus i Sjugare. Kanske sitter han på vår veranda där i kvällssolen med en öl i handen och ett leende på läpparna. Fast mest tror jag att han är med oss fortfarande. Att han sitter med oss vid matbordet ibland, kanske som en fluga, kanske som en skugga. Jag tror att han har hittat ett sätt att få fortsätta se sina barn växa upp. Att han blickar ut över fotbollsplanen där barnen springer runt i lycklig barndomsyra. Han står nog, lutad mot en vägg med stolthet i blicken, och ser dem leka. Han hör nog deras frågor och han vakar över dem när de sover. 

Kanske är det för att kunna känna lite tröst. Kanske för att försöka begripa det oförklarliga. Kanske för att lindra saknaden. Som jag tror att han ännu finns hos oss. Det är i alla fall vad jag hoppas på. Att det ska finnas en mening med våra liv och vår död. Att inte allt bara ska bli svart. Men jag är inte helt övertygad. Så en tro av religiöst slag kan jag inte hävda att jag har. Så här definierade jag och en vän skillnaden mellan att tro och att ha ett hopp: 

Att tro är att ha en övertygelse. 
Att hysa hopp är att bära på en önskan. 

Och min önskan är så stark. Jag hoppas att det finns ro och lycka efter detta livet. Jag hoppas att det endast är kärleken som finns kvar. Men att hoppas och önska innebär ett ständigt ifrågasättande. Ett tvivel. Jag kan ofta tänka att det vore så skönt att ha en religiös tro, att kunna vila i. Att kunna bäras av sin tro och få tröst. Så bekvämt och rofyllt det måste vara att känna sådan tillit. Men bekvämt är inte det sätt jag väljer att leva mitt liv. Så jag får vara nöjd med att kunna definiera mina önskningar och leva vidare på hoppet.

0 kommentarer på Tro - hopp:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint