Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

april 2012

Jag lever!

I helgen tog jag en promenad till min mans grav. Den finns vid den vackra vitputsade kyrkan i närheten av där vi bor. Jag tycker om att gå dit, tror mig få lite mer kraft där invid stenen och njuter av tystnaden och lugnet på kyrkogården. Jag minns när jag åkte dit ett par veckor efter hans död för att välja gravplats.

"Du vill väl ha en dubbelplats?" frågade kyrkogårdsförvaltaren utan att vänta på mitt svar.

Balansera drömmar

Ibland kan jag tänka att drömmen vore att få sitta ensam på ett café med en pocketbok i handen. Eller strosa på en sandstrand, vid vattenbrynet och låta havet svalka mina fötter, helt ensam i ro med mina tankar. Eller kunna hyra tre bra filmer på en gång och sitta i soffan och se dem i sträck. Eller åtminstone få sova ensam en hel natt utan att få en liten hand eller en spretande fot i ansiktet. 

Jag är mamma till 200 %.

Lyckobubbla

För exakt nio år sedan var jag höggravid och skulle bara gå på toaletten innan vi skulle släcka lampan och sova, jag och min man. Då gick vattnet. Ivriga och förväntansfulla plockade vi ihop våra saker, ringde BB och fnittrade som små barn. Inga blivande föräldrar kunde vara lika redo som vi var i den stunden. Lugna och trygga, säkra på att allt skulle gå bra och att vi skulle få njuta i vår lilla lyckobubbla.

Styrka?

Idag ombads jag att formulera hur jag levde de sista dagarna av min mans liv. Vad jag gjorde under alla de långa timmarna, hur jag tänkte, vad jag hade fokus på och hur jag resonerade. När jag letade i minnet och sökte efter rätt ord fick jag en insikt om vilken otrolig tyngd jag hade att bära på då. Det första jag kom på att beskriva av de sista dygnen var:

"Jag somnade alltid efter att min man hade somnat på kvällarna. Som för att hålla kontroll över situationen, trots att den var fullständigt utom min förmåga att kontrollera.

Närvarande, nära

Påskhelgen har vi njutit av i vår älskade dalaby. Jag har den senaste tiden känt mig så trött, i både kropp och själ, dyster och vemodig. Ledsen helt enkelt. Så att få komma hit var precis vad jag behövde. Här hittar jag alltid ny energi. Det vackra landskapet och den klara luften ger min själ den påfyllnad den så väl behöver. 

I tio år har jag haft det här huset. Ett halvår innan vi gifte oss köpte vi det.

Vilken tur!

"Vilken tur att du fick barn! Annars hade du varit helt ensam."

Så brukade min dotter säga till mig, ungefär ett år efter att hennes pappa dött. Tur. Ja, så kanske man kan se det. Jag själv har ofta tänkt samma tanke men mer valt ord som lycka för att beskriva det. Just det faktum att jag har barnen är det enda som fått mig att fortsätta, min enda mening med livet. Men kanske är tur ett bättre sätt att formulera det på.
Site Builder drivs av  Vistaprint