Osynlig
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Osynlig

När jag får förfrågningar om att berätta om mina erfarenheter som anhörig är jag alltid snabb och noggrann med att belysa barnens situation. Jag beskriver hur de har bemötts, eller hur de inte har bemötts snarare. Jag beskriver vad barnen hade behövt och vilka lösningar som skulle kunna finnas, för att ge barn som anhörig till sjuk förälder en bättre tillvaro. 

Idag försökte jag formulera hur jag som vuxen anhörig hade det. Hur bemöttes jag? Vilka såg mig inom vården, vilket stöd fick jag, vad saknade jag? Det är en vinkel jag sällan tillåter mig att se. Jag tänker att jag som vuxen borde ha haft kraft att säga ifrån, ta plats och ställa krav. Till viss del anser jag mig ha gjort det men nu efteråt kan jag starkt minnas de där andra stunderna. De där stunderna då jag kände mig precis lika osynlig som mina små barn gjorde. 

Jag vill ge ett exempel från min mans sista operation. Man hade hittat nya tumörer uppe i hans nacke och för tredje gången gick man in och sågade upp ryggraden och försökte skrapa bort minsta cellförändring. Vi informerades om att detta var sista gången som hans rygg skulle orka med ett så stort ingrepp. Skräckslagna försökte vi att inte blicka så långt framåt utan fokuserade på att ta oss igenom operationsdagen.  

Jag följde med min man ända fram till operationsrummet. Smärtande medveten om att det var en stor operation som var kantad av flera riskmoment. Jag bar på skräcken över att han kanske inte skulle överleva dagen. Medveten om det, var det svårt att släppa taget om hans hand och se honom rullas in till operationsbordet. Personalen var dock angelägna om att sätta igång, operationen skulle ju ta många timmar, så de tittade på varandra och någon sa högt; 

”Vad gör vi med frun?” 

Med ens blev jag så liten. Så rädd och ensam. Jag var bara i vägen. Jag som aldrig vill vara till last för någon, drog mig snabbt undan och bad nästan om ursäkt över att jag var där. Min rädde man rullades iväg och kvar stod jag med tomma händer. 

Jag letade mig darrande tillbaka genom katakomberna under Karolinska sjukhuset till det rum på avdelningen där min man var inskriven. Jag smög mig in och satte mig, inte helt säker på att det var tillåtet att vänta där. En sköterska märkte mig till slut och lovade att ge mig besked om hon hörde att operationen var klar. Men hennes pass tog slut och hon åkte hem. Jag minns att jag ringde en kompis, jag tror att min pappa kom dit och till slut var dagen till ända och jag fick lyckligt nog återse min man. 

Men de där fem orden jag fick höra på operationsavdelningen sved i mig. De sved nog även i min man. Och jag blev med ens medveten om hur våra barn måste ha känt sig i all sin osynlighet. Där på Karolinska sjukhuset, mitt i alla rädsla bestämde jag mig för att göra allt jag kan för att förändra det. Genom mitt berättande vill jag belysa hur det känns. Hur minsta ord, minsta blick, kan kännas i den utsatthet man befinner sig i. Det gäller alla; barn, vuxen eller äldre. Ingen ska behöva vara osynlig!  

0 kommentarer på Osynlig:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint