Borta för alltid
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Borta för alltid

I helgen besökte jag och dottern våra vänner i Solna. När vi klev av bussen utanför deras hus berättade jag för henne att precis här i närheten bodde hennes pappa när jag lärde känna honom.

”När ni blev kära.” sa hon och fortsatte: ”Men vem blev kär först? Han i dig eller du i honom?”

En svår fråga, jag blev tvungen att tänka efter hur det egentligen var. Och vad hon menade hon? Blir man inte kär samtidigt, eller hade han känslor för mig först eller var det jag som trånade efter honom till en början? 

”Det är en sådan där fråga som jag skulle vilja ställa till pappa.” sa jag lugnt och tog hennes hand. 

”När du sa så mamma, tänkte jag att det kan vi göra när han kommer hem från jobbet, eller nåt.” sa hon och skrattade till. 

Precis så tänker jag ibland. När det finns något jag vill berätta, fråga, delge eller diskutera med honom så tänker jag, för hundradelen av en sekund, att jag ska göra det nästa gång vi ses. Att det fortfarande är så vansinnigt svårt att förstå att han är borta för alltid. 

Att min dotter har samma tänk förvånade mig dock. Mer än två och ett halvt år har gått sedan han dog. Hon vara bara fyra år då. Ändå känns det för henne som om han var här för några timmar sedan. Som att han bara har gått till jobbet, eller nåt. 

Kanske är vi så naturliga i vår vilja att hålla honom nära oss. Att prata om honom, räkna med honom, känna hans närvaro och fundera kring hans åsikter kanske gör att vi håller honom precis så nära. Borta för alltid men inte så långt borta.

0 kommentarer på Borta för alltid:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint