Stöd finns - men inte för alla
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Stöd finns - men inte för alla

Jag mötte nyligen en man som hade förlorat sin son i cancer. Sonen var knappt tre år när han dog och han hade då varit sjuk i halva sitt liv. Mannen berättade om sin sorg. Om sina två äldre söner som den dagen förlorade sin lillebror. Han berättade om sin fru och om hur deras förlust hade fått dem att komma ännu närmare varandra. Och nu hade de ytterligare ett barn; en dotter som föddes en tid efter sonens död. 

Vi hade många liknelser i våra historier. Vi förvånades och stärktes båda av våra kloka barns naturlighet i sorgen. Vi hade samma upplevelser av den obarmhärtiga smärtan och hårda saknaden. Vi uttryckte samma form av lycka som faktiskt infunnit sig i våra liv under sorgen. Den stora tacksamheten till att solen fortsätter att skina, att gräset växer och att vi har så många i vår närhet som vi älskar. 

Våra familjer befann sig på samma sjukhus, på grund av samma sjukdom, under precis samma år. Våra barn var i ungefär samma ålder, bar på samma frågor och samma form av rädsla. Vi vuxna jonglerade med samma svårigheter och besteg samma berg, försökte hitta rätt balans i vardag och föräldraskap och samtidigt bära på skräck och ångest. Under precis lika lång tid åkte vi berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Båda våra familjer förlorade till slut kampen och en person som vi älskar innerligt togs ifrån oss. 

Jag frågade mannen om han och hans familj hade fått något stöd under sjukdomstiden och efteråt. Han berättade då varmt om alla fantastiska människor de mött inom vården som tagit så väl hand om deras son, de äldre syskonen och om dem som föräldrar. De vuxna i familjen har fått terapistöd och barnen har fått samtal i en särskild syskongrupp. Nu, två år efter sonens död, har de fortfarande samtalsstöd och kontakt med sjukvården. 

Jag hade inte rätt att vara hemma för vård av barn då de precis hade förlorat sin pappa, för sorg är ingen sjukdom. Mina barn fick aldrig samtala med någon, de fick aldrig ställa sina frågor till en läkare, de fick inte lekterapi eller stöd på något sätt. Inte från sjukvården. Jag fick inte vara sjukskriven mer än i några veckor trots att hela min värld hade rasat samman. Jag fick aldrig stöd eller uppbackning eller hjälp i mitt föräldraskap. Inte från sjukvården. 

Vi har varit, och är, ensamma i vår sorg. Tack vare vårt stora sociala nätverk, fantastiska familjer och underbara vänner är vi hela och starka idag. Men jag ryser vid tanken på hur det kan få vara så fruktansvärt illa att inte alla får ta del av den expertis som finns idag. Att inte alla har rätt att få bearbeta sin sorg.

5 kommentarer på Stöd finns - men inte för alla:

Kommentarer RSS
Wenke Glädt on den 11 februari 2012 18:07
Hej Monica! Jag följer din blogg och känner igen mig i mycket.Är ensam med mina barn på 5,5 och 2,5 år sedan okt förra året.(har mailat dig förut).När jag läste det du skrivit nu så kände jag att jag var tvungen och dela med mig av vad Försäkringskassan sa till mig innan jul(-11).Att sorg varar ENDAST i 4-6 veckor!!!!innan tjejen på Försäkringskassan avslutat vårat samtal så sa jag till henne så här-När du och dina arbets kambrater ska ha fika rast så ta och lyssna på Sommsr i p1 på Monica Nyströms berättelse så är ni sedan välkomna att ringa mig så tror jag att vi kommer att ha ett helt annat samtal än de vi har nu!!!!Det blev tyst en stund efter att jag hade i stora drag berättat om dig och dina barns stora sorg....Det finns inga ord för hur fel det är att man inte ska kunna vara hemma hos sina barn när den enda vuxna dom har är en ensam förälder...Kram till er
Svara på kommentar
 
Monika on den 14 februari 2012 14:38
Kära Wenke! Tack för att du hänvisade till mitt sommarprat, gör mig stolt. Jag har så många gånger upprörts över Försäkringskassans sätt att hantera människor i sorg. För oss som fått våra liv söndertrasade mitt i livet, med små barn att räcka till för och ett eget liv att få på rätt köl igen handlar det ju inte om bidragsfusk. Vi är inte lata eller håller oss undan arbetslivet. Hur länge man behöver vara hemma för egen skull eller för sina barns skull måste vara individanpassat. Jag kämpar vidare i frågan! Kram tillbaks till dig och dina barn!


Sophia on den 17 februari 2012 22:14
Jag kan bara instämma, stödet är obefintligt. Borde vara en självklarhet för barn och familjer som drabbas av sorg. Bearbetningen är ju en förutsättning för att gå vidare i livet.
Svara på kommentar


Nina on den 22 mars 2012 09:45
Hej Monica! Även jag förlorade min man i cancer. Fast i november 2010. Våra tjejer är nu 6 år och 3,5 år gamla. Försäkringskassan är som ett lotteri, vissa får hjälp andra inte. Jag tillhör de lyckligt lottade. När min man fick sitt sjukdomsbesked i juni 2009 var jag föräldraledig med vår yngsta dotter som då var 11 månader gammal. I juli bytte jag min föräldraledighet mot sjukskrivning. När dottern började på dagis i oktober samma år började jag jobba halvtid och var även halvtidssjukskriven. Så hade jag det ända tills någon månad innan min man gick bort, då jag fortfarande var halvtidssjukskriven, men bytte halvtidsjobbet mot halvtids närståendepenning. (Fick ansöka om förlängd sjukskrivning efter 1 år och jag fick det godkänt). Efter att min man dog 22 november 2010 var jag heltidssjukskriven året ut. I januari började jag jobba halvtid och var halvtidssjukskriven. Detta pågick till 30 mars. Då vinkade jag hejdå till försäkringskassan. Så jag har bara positivt att säga om försäkringskassan, men vet att alla inte haft den turen. Även jag tycker att ditt sommarprat var helt suveränt! Jag kommer på din föreläsning i Gustavsbergs kyrka på tisdag (bor i Gustavsberg). Kram Nina
Svara på kommentar
 
Monika on den 22 mars 2012 10:08
Hej Nina! Vad skönt att läsa att du har känt dig väl behandlad och att Försäkringskassan tycks ha fungerat som den bör göra, dvs som en trygghet, åtminstone ekonomiskt. Jag tilläts sjukskrivning i ett par månader. Sen började min läkare knorra och säga att F-kassan snart skulle slå bakut. Jag försökte då hävda mina barns rättigheter, att de behövde få ha sin mamma hemma för att kunna hjälpa dem i sorgen. Men det godkändes varken av läkare eller F-kassa. Barn har alltså ingen som helst rätt att bearbeta sorg. De får inte vårdas av sin kvarvarande förälder, de har ingen rätt att ingå i BUPs verksamhet, för sorg inbegrips inte i där, och barn har ingen annan att naturligt vända sig till då det saknas skolpsykologer och lärare inte alls förbereds på hur man pratar med barn i sorg. Visst finns det eldsjälar och orädd och godhjärtad skolpersonal så jag vet att t ex mina barn har det bra ändå. MEN att det saknas skyddsnät i samhället för dessa barn som är med om det allra värsta man kan vara med om som barn - det gör mig bestört. Kul att du kommer på tisdag! Vi ses då! Kram Monika

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint