Otillräcklighet
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Otillräcklighet

Härom kvällen började min dotter prata om sin pappa, som vi gör så ofta. Hon mindes att han hade dropp och kateter i slutet och att han hade blodpåsar kopplade till sin arm ibland.

"Det var för att de försökte få honom att leva." konstaterade hon och sa sedan sorgset:

"Fast han lever ändå inte."

Den förvissningen gör ont i henne emellanåt. De stunderna smärtar det i mig som ingen egen sorg någonsin kan smärta. Hennes och hennes brors förlust är det mest sorgliga i mitt liv. 

Jag kan aldrig fylla hela hans plats. Kan aldrig räcka till. Har inte samma tålamod, inte samma lugnande ord. Inte samma förmåga att trösta en stolt 8-åring pojke. Inte samma lirkande lugn att få en trotsande 6-årig flicka att äta upp all sin mat. 

Otillräckligheten sliter i mig. Jag blir arg över att det inte räcker med att jag spelar fotboll på den leriga gräsplanen tills benen värker, skruvar ihop en bokhylla eller lagar en cykel som tappat kedjan. Jag uppnår aldrig samma nivå som deras pappa.

Jag ägnade så mycket kraft den första tiden av vårt sorgearbete åt att göra allt. En Supermamma som minsann kunde orka med alla sysslor i ett hem. Som kunde anta både en mammas och en pappas roll. Med tiden har jag dock börjat acceptera mina brister. Jag är den jag är. 

Och att det finns stunder då jag önskar att mina barn kunde ha fått ha kvar sin pappa istället för denna otillräckliga mor, det får jag leva med. Jag vet att han hade lagat godare mat, hans julklappar hade varit vackrare inslagna, han hade varit mer engagerad i deras idrotter och hans pedagogiska föräldraskap hade alltid givit dem trygghet. Så tänker jag i mina dystra stunder. 

Sen tvingar jag mig att se på det som jag gör rätt. Jag har givit dem trygghet. Jag har varit närvarande, kanske inte alltid mentalt, men de har alltid fått ha mig hemma. Jag har fått allt att gå runt. Ekonomiskt och känslomässigt. Jag tror att jag har lyckats hjälpa dem genom sorgen på ett sunt sätt och jag hjälper dem att fortsätta hålla sin pappa nära. Att jag känner otillräcklighet tror jag ändå är ett tecken på att jag faktiskt är en Supermamma. En mamma som hela tiden sätter sina barn i första hand, som erkänner sina brister men kämpar vidare ändå.

2 kommentarer på Otillräcklighet:

Kommentarer RSS
Sophia on den 19 december 2011 22:08
Tack! Du sätter ord på mina tankar och det känns så gott att inte vara ensam med känslan av otillräcklighet. Sophia
Svara på kommentar


Sara on den 20 december 2011 20:23
Jag har diskuterat det där med flera, att i början ville man liksom överkompensera sina brister genom att åtminstone visa upp en hel och ren fasad genom att nästan vattenkamma barnen innan de gick till dagis. :-) Supermammor är ordet. Du formulerar dig väldigt fint.
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint