Förberedelse
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Förberedelse

Jag vet att min man kände sig ensam. Hur nära vi än stod varandra, hur mycket tid vi än spenderade ihop och hur mycket jag än tog del av hans behandlingar och medicinscheman. Han var alltid ensam mitt i allt. Det är en av de stora sorgerna i mitt hjärta. 

Vissa dagar tog han promenader genom skogen alldeles intill vårt radhusområde. Han berättade att det fanns en stubbe som han brukade gå och sätta sig på. Där lät han gråten komma. Han grät och tillät den där självömkande känslan av orättvisa att ta plats. På en stubbe, vid en upptrampad stig i skogen, var den enda platsen där han kunde känna sig liten och svag. 

Redan när min man fick det första beskedet om att han hade en tumör i ryggen hade han svårt att prata om det. Jag som alltid är i behov av att prata, om allt, hade svårt att förlika mig med det. Men naturligtvis respekterade jag hans vilja, så vi två nämnde inte ord som tumör, sjukhus eller cancer. Men en gång sa han till mig; 

”Monika, du borde förbereda dig på att det här inte går vägen.” 

När han såg min uppgivna blick tillade han; 

”Fast det är klart, vi har väl gjort det vi kan. Bankpapper, bolån och försäkringar är i ordning så gott det går. Och vi har ju ett stort socialt nätverk.” 

Så ordade vi inte mer om det. Hur skulle jag på annat sätt kunna förbereda mig? Han kunde omöjligen hjälpa mig i att förbereda mig på min förlust. Han klarade inte av att stötta mig i den sorg som jag stod inför. Avgrundens kant balanserade jag vid, med darrande fötter, och det måste ha smärtat honom att se mig stå där utan att kunna lyfta mig. 

Precis som det smärtade mig att se honom så ensam och så rädd. Vissa dagar ångrar jag så starkt att jag inte frågade honom mer, försökte prata om det svåra, att jag inte kramade om honom oftare eller sa fler tröstande ord. Men kanske fann vi ändå styrka och mod i varandras ordlöshet. Kanske är det som att jag än idag vill visa honom att jag klarar av att ta mig upp från avgrunden och just därför har den kraften i mig. Att jag vill bevisa att jag kan vara lycklig för att jag vet att han tycker att jag är värd det. Han vill ju att vi som får leva vidare ska göra det fullt ut. Den förvissningen bär mig genom sorgen!  

2 kommentarer på Förberedelse:

Kommentarer RSS
Sophia on den 18 december 2011 21:17
Hej! Lyssnade på ditt sommarprogram och berördes och kände igen mej. Min man och barnens pappa dog i cancer 2009. Vi pratade inte heller mycket om det som skulle komma men på nåt vis så fick vi styrka av varandra. Vårt samhälle har många skyddsnät och bra medicinsk vård, men själslig vård vid livets slut finns det inte mycket av. Jag är så glad att du delar med dej av dina erfarenheter och samtidigt visar att det går att ta sig framåt på livets något slingriga väg. Kram Sophia
Svara på kommentar
 
Monika on den 19 december 2011 10:42
Tack Sophia! Ja, just det att det saknas skyddsnät vid sorg upprör mig mycket. Jag har nyligen skrivit en debattartikel som kommer att publiceras i Aftonbladet under juldagarna eller mellandagarna, om just detta. Bara det att man inte har rätt att vabba för sina barn som just förlorat en förälder är så otroligt konstigt. Allt gott till dig och dina barn! Titta gärna in här igen. Det är alltid skönt att kunna låna styrka av någon som är i samma sits. Hoppas julen blir fin för er! Kram Monika

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint