Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Jag undrar vem du ska bli.

Jag undrar vem du ska bli. Om några dagar blir du 13 år, och innan jag har förstått att du ens är det, så är du vuxen. Jag ser på dig att du bli mer och mer lik din pappa. Och jag önskar så starkt att han fanns kvar här, så att du kunde formas efter hur han var. Att din pappa kunde få sätta spår, inspirera, visa och lotsa dig.  Att han fick hålla dig i handen.
 
”Saknar du pappa?” sa du i går. ”Jag tänker att jag hade haft mer gemensamt med pappa än jag har med dig, mamma.

Jag glömde att du är död

I dag fick jag en sådan plötslig lust att spela upp en låt för dig. Som om inget hade hänt, som om vi hade pratat om musik med varandra bara häromdagen. För några hundradelar av en sekund glömde jag bort att du är död.
 
Är det inte konstigt att det var en så liten detalj som en ovidkommande låt, som fick mig att glömma att du är borta. Ingenting som rörde barnen, inte saknad som talade, inte något livsomvälvande.

Den största kärleken

Till min dotter
 
Jag vill ge dig en solnedgång. Vid en sjö. Det där rosa vid horisonten och glittret i vågorna. Jag vill ge dig vinterns första snö. Och skrattet, då du springer ut för att fånga flingorna med tungan. Jag vill visa dig den gränslösa kärleken som har växt i mig sedan den dagen då du föddes. Jag vill ge dig sprittet du ofta får i benen och visa dig hur lik du är din pappa när du springer. Jag vill ge dig rådjuren som springer över vår tomt och svalorna som flyger över vårt tak.

Att slåss

Jag slåss för precis allting. Jag är så utmattad i muskler och sinne. Visst kan livet stundom kännas som en enda lång kamp, men jag trodde att enträgen vinner, att solen var tänkt att titta fram efter regn, eller att den där kampen mest var ett uttryckssätt. 
 
Min man blev sjuk för åtta och ett halvt år sedan. Han kämpade, slogs, försökte tvinga undan cancern. Jag kämpade och slogs för och mot allt annat.

"Nu måste du få vila."

En av de starkaste upplevelser jag någonsin haft, är en dröm jag hade strax efter min mans död. Han kom till mig i drömmen som för att ta farväl.
 
Vi sa aldrig ord om avsked till varann då han ännu var i livet. Vi kämpade vid varandras sida under den där cancerns framfart, men vi satte aldrig ord på det tillsammans. Han tvingades att släppa taget om oss. Jag slet för att hålla mig upprätt, för att vara trygg intill barnen och sköta allt praktiskt runt omkring oss.

Hur lever man utan en pappa?

Jag minns den dagen då min man berättade för våra barn att han snart skulle dö. Kanske ett av de starkaste ögonblicken i allas våra liv. Jag stod utanför rummet där han satt med båda barnen i famnen. Han ville ta det samtalet själv. Jag stod utanför, redo att ta emot, om de alla skulle falla.
 
Min dotter kom ut först. Jag tog med henne på en liten promenad genom sjukhemmet. Jag frågade henne om hon förstod vad pappa hade sagt.

Du är en viktig vuxen!

Varje dag förlorar drygt nio barn i Sverige en förälder. Varje dag dör ungefär tre barn som efterlämnar syskon, klasskamrater och vänner. Hittills i år har 27 000 barn flytt till Sverige utan någon vårdnadshavare. Närmare en tredjedel av alla svenska barn är under sin uppväxt med om en skilsmässa och nästan en femtedel har föräldrar som missbrukar och/eller är psykiskt sjuka.
Listan på barn som befinner sig i svåra livssituationer kan göras lång.

De osynliga barnen

Min man utbildade sig två gånger. Först till lärare. Sedan till polis. Hans korta liv gav honom erfarenheter och upplevelser som gjorde att han brann för de osynliga barnen. Han var själv ett osynligt barn när han växte upp och han mötte många osynliga barn i sina arbeten. Hans korta liv innebar också att hans egna två barn tillhör den kategorin.   

När jag pratar om de osynliga barnen menar jag de barn som är anhöriga till problemfyllda, fysiskt eller psykiskt sjuka eller avlidna föräldrar.

I dag är det deras dag!

I dag är det Nationella Anhörigdagen. Anhöriga är ett vitt begrepp. Jag tänker på de anhöriga som vårdar svårt sjuka i hemmet. Äldre par som levt ihop ett helt liv, där den ena får se sin partner förändras och sakta glida in i sin demens. Eller alla föräldrar som vårdar svårt hjärtsjuka barn, gravt autistiska döttrar eller infektionskänsliga och cancerdrabbade söner. Anhöriga som kämpar med/mot Försäkringskassa, rehabiliteringsavdelningar och sin egen arbetsplats.

Min hyllning till den riktiga mannen

Min son vill bli kalsongmodell när han blir stor. Han ska vara välrakad, över hela kroppen. Muskulös, stora muskler på armarna, och rutor på magen. Och kroppen ska vara inoljad, så att musklerna glänser. Han ska nog ha några tatueringar också. Framstå som lite farlig. Och jag förstår var han får den bilden ifrån.   

Han ser inte den riktiga mannen. Han ser inte män som gråter, som är rädda för åskan, mörkret eller ensamheten.
Site Builder drivs av  Vistaprint